Tänk vad ovisst livet är, ena dagen kan allt vara bra och andra dagen kan allt gå åt helvete.
Jag har haft turen att må bra hela mitt liv, likaså min familj,
undantag för min pappa som var sjuk 2004, men nu är han frisk.
Jag saknar redan två personer i livet,
min farbror & min vän & kollega, de togs ifrån oss aldeles för tidigt,
de finns alltid i mina tankar, dagligen.
Jag kommer på mig själv dagligen med att försöka tänka tillbaka på hur de var,
lät, skrattade och olika minnen jag har med dem,
när de var i livet, ni är saknade och jag vet att ni finns med oss varje dag ♥

Men att man ska överleva sitt eget barn det är en mardröm som vissa föräldrar får uppleva,
råkade komma in på en blogg igår som handlar om lilla Moa som har kämpat med cancer sedan 2007.
Jag lider så oerhört när jag läser mammans inlägg,
får tårar i ögonen och kan inte undgå att tänka "tänk om det var vi"
Jag förstår inte deras styrka, jag hade nog bara brytit ihop helt.
Att se sitt barn förändras från att vara en helt normal liten människa,
som springer, leker, skrattar och pratar
till att inte kunna röra sig och bara sova bort dagarna, måste vara fruktansvärt.

Tänk att man ska behöva uppleva något smärtsamt för att fatta att man ska ta vara på sin familj,
det borde man tänka på dagligen, men det gör man inte,
man är så upptagen av jobb, stress och annat så man börjar ta allt för givet.
Det är inget medvetet utan det bara blir så.
Man tar för givet att någon ska svara när man ringer, att sitt barn alltid ska vara frisk.

Jag har fått en tankeställare som heter duga, som alla småbarnsföräldrar så blir jag trött ibland,
trött på att höra gnäll och trött på vakna nätter,
men vad gör allt det egentligen? han lever ju och mår bra.
Ingenting betyder mer än mitt barn, han är allt för mig, och jag vill hans bästa,
och kommer alltid vilja det. Men nu är det dags att leva som om varje dag var den sista,
jag vill ta vara på allt, för man vet aldrig med framtiden,
nu hoppas jag ju såklart att vi alltid får vara friska som nu,
men hur mycket jag än tänker så, så är det inte jag som bestämmer det.

Jag är så otroligt stolt och glad över hela min familj ♥,
tänk att just jag fick Wiggo, han är den största gåvan, och inget är större än det,
inte en enda sak på hela jorden kan bli större.
Tänk att jag fick så fina föräldrar som alltid bryr sig om mig,
och alltid finns där oavsett vad.
Tänk att just jag fick den bästa systern i hela världen,
hon är min bästa vän.
Tänk att just jag hittade Christopher, vi har våra duster,
men har alltid lyckats ta oss igenom dem, kärleken övervinner allt.


Fattig eller rik, vem bryr sig, vi står alla för samma slut.

Jag är lyckligt lottad!