Just nu
känns livet lite extra jobbigt. Man kan ju ha sånna stunder lite då och då, och nu har den knackat på min dörr. Wiggo har blivit trotsets trots, han gör precis allt för att få oss att bli arga och han tycker det är kul. Han testar alla gränser som går just nu. Inatt sov han ingenting utan skulle sitta och leka med katten. Tillslut somnade vi allihopa men då vaknade han tidigt igen. Han vill inte äta, det enda han vill äta är basgrejer så som ost, frukt, smörgås, gröt och välling. Han verkar missnöjd hela tiden, och gnäller/gråter för allt. Jag blir helt frustrerad, jag vet inte vad jag ska göra, försöker underhålla honom med precis allt, men han vill ingenting. Hans egna vilja har kommit fram med stål, och får han inte den igenom blir det utbrott. Han vägrar vagnen, så en promenad ner till affären som tar ca 10 min tar nu nästan 40 min, för Wiggo ska absolut gå själv, men inte åt det hållet vi vill att han ska gå, utan åt sitt eget. Phu.. Jag är helt slut, känner mig aldrig utvilad, men ändå måste allt annat skötas också, hemmet, maten, räkningar, andra sysslor, vi hjälps åt så gott det går här hemma, men känns som om vi aldrig räcker till.
Någon som känner igen sig?
Ja såhär är det att ha barn, det fattar jag ju såklart
och jag försöker verkligen göra detta så bra som möjligt, positiv som jag är :)
Vilken tur att jag ska få prova Berocca boost, som sägs pigga upp en rejält!
Tänkte på en sak igår, har man alltid ett problem i livet,
finns det inga dagar/månader/år då livet är bra och inga bekymmer finns?
Hur är det för er? Har ni något problem just nu?
Skriv bara "ja" om ni har det, inte vad det är.
Eller är det bara jag som alltid har något bekymmer.
Åh vad jag känner igen det där med trotsen. Vår son är ju snart 2 år och han har ALLTID varit så snäll jämt, det säger alla i vår omgivning också, men så fort han är ensam med oss så bryter det ut. Det har kommit först nu o de flesta jag pratar med säger att 1-års trots o 2-års trots inte är o jämföra med 3-års trotsen som är värst av alla suck
Jag hoppas det släpper snart. Var bara bestämmda o sätt gränser för vad ni tål så ska nog det lösa sig.
KRAM
tror de flesta känner igen sig ;)
Alva har varit sådär ett bra tag nu. För att hon ska äta över huvudtaget så får vi absolut inte ge något mellis eller ens en kaka mellan måltiderna typ, hon måste vara svinhungrig för att hon ska äta.
Hon hade svårt att sova ett tag men sen dök massa tänder upp och nu sover hon bättre.
Det där med att gå själv känner vi verkligen igen. Hon skriker och slåss och stretar emot när hon ska sättas i vagnen, men man får inte ge upp. Bara sätta i henne och spänna fast!
Får hon inte som hon vill slåss hon, spottar, kastar saker, skriker, grinar, ställer sig mot en vägg och vägrar titta på en typ. Men hon blir ju arg och vet inte hur hon ska tackla det eftersom det är nya känslor och hon kan ju inte prata heller och säga vad som är fel. Men det blir jobbiga stunder det blir det!
känner igen de precis,fast min son fyller 1 nu. men är lika dan vägrar äta och allt
Jag tycker bara det är bekymmer :P det är alltid något hela tiden! Jag försöker att trösta mig med att om 20 år sköter Novalie sig själv (förhoppningsvis).
Vårt största problem är att jag står helt utan inkomst om jag inte hittar ett jobb till den 1:a september. Och det vill jag lova tar på psyket :/
Du är inte ensam gumman, känns likadant här... Aldrig kan det bara va braaaa. Känns som det jämt är NÅTT. :/
Kramar
Ja, alltid är det nåt som inte känns bra :/
kram
Hahaha men vad lustigt, Kolla mitt inlägg;-)
Jag förstår precis hur du känner!!!
Åh jag kan bli tokig på allt krångel... Ur vagnen i vagnen ur.... och ALLT som man verkligen inte får är bara SÅ roligt sen hån skrattar en u ansiktet... Grrrr:-)
Är det min pöjk eller är det din pöjk som lärt varann nu igen;-)
Hoppas det snart blir bättre, Har tyvärr inga tips att ge men får du några så säg till mig!
Kramar på er!
Åh känner igen mig så väl! Har en kille på 3 och han är i den värsta trotsperioden hittills nu. Ena sekunden är han världens goaste och andra är precis allt fel, hur jag än vrider och vänder på det. Tjejen på ett år börjar nu också fatta att hon har en egen vilja som hon kan få igenom med vissa knep. Det tar hon fasta på, ofta ;)
Och på det så är jag gravid... Vet inte vad jag givit mig in på! ;P
Och jag håller med, aaldrig kan det vara helt bekymmerfritt, alltid är det nåt, även om det ibland bara är nåt litet... :)
Trevlig helg!
/Sarah
Ja precis så känner jag mig med ibland. Och här hemma är det också trotsigt just nu, så jag vet hur du känner dig. Vagnen jaa, det där känns fruktansvärt bekant hehe.. så ska dom gå åt ett helt annat håll när de går omkring.. varför? pust ;)
Men förhoppningsvis kan man senare se tillbaka och hitta positiva saker med den här tiden också! Man lär sig massor om sig själv har jag tänkt på.
Ett enkelt tips är ju att tänka så.. "att varje tid i barnets uppväxt har sin charm och är lärorik", även om man ibland är så frustrerad att man vill klättra på väggarna..
Sånna här perioder har ju också sitt slut som tur är :)
Styrkekramar från oss!!
Ja, nu finns det problem i mitt liv :/ Tyvärr har man ofta något problem, men jag försöker att fokusera på det positiva itsället även om jag också tillåter mig själv att tycka att saker är jobbiga.
Känner igen mig väl :)
